Hoppa till sidans innehåll

Rapport från O-Ringen 2008


En nybörjares vedermödor under 5-Dagars 

Som infödd mas skäms man nästan över att aldrig ha varit i Sälen. Lägg därtill en dröm om att någon gång få vara med och uppleva ett O-ringenarrangemang. I år fanns möjligheten att slå två flugor i en smäll. Klass H55M såg ut att vara en lämplig uppgift för en nybörjare som förhoppningsvis slipat bort de grövsta nybörjarmisstagen som t ex att vända kompassen fel, vända kartan fel eller blanda ihop kodsiffror. Men ack vad jag bedrog mig. 

Det började redan på första etappen i Berga by, långdistans i klassisk vasaloppsterräng. Första kontrollen satt dock klockrent. Fram till drivningsvägen som slutade vid den stora tydliga gläntan, därefter 100 m söderut till en stig. Följde stigen sydost till en korsande bäck. Sedan var det bara att följa bäcken 150 m och där vid foten av höjden strax söder om bäckkröken satt skärmen. Tänk att orientering kan vara så enkelt! 

Nästa kontroll var en långsträcka. Vägvalet enkelt. Tillbaka till stigen, ut på vägen därefter cirka 500 m längs en mindre stig tills jag hade en höjd på vänster sida. Väl på höjden var det bara att ta ut kompassriktningen och stega de 90 metrarna i nordvästlig riktning fram till kontrollen som skulle ligga i en grop. Strax innan kontrollen gjorde jag en snabb titt i kontrollbeskrivningen och memorerade kodsiffran. Efter ytterligare några metrar siktade jag gropen och där mitt i satt skärmen. Men till min bestörtning, fel kodsiffra. Jag hade hört talas om att kontrollerna kunde sitta tätt så jag antog att min kontroll låg alldeles i närheten. Jag tittade vilset omkring men såg inga fler kontroller. Panik! Tillbaka till stigen igen och letade upp en annan fixpunkt att utgå ifrån. En tydlig sten fick fungera som sista säkra. Ny kompassriktning och stegning fram till kontrollen. Döm om min förvåning när jag kommer fram till samma grop igen. Nej, jag har inte vänt vare sig kompass eller karta fel. När jag för andra gången missmodigt släpar mig ut till stigen gör jag det som jag borde ha gjort mycket tidigare, nämligen att kontrollera kodsiffran. Och mycket riktigt. Jag hade i hastigheten av misstag läst av nästa kontrolls kodsiffra. Nybörjarfelet kostade mig 15 minuter. Resten av kontrollerna gick utan större missöden. Eftersom jag var med i DOK-tipset som alternativ på första etappens spurtsträcka la jag på en extra rökare över upploppet. Jag visste att det var Larseric att slå och med 7 sekunder till godo så lyckades jag i alla fall med den målsättningen. 

Etapp 2 vid Berga by bjöd på mer orienteringsvänlig terräng. Nu skulle man slippa de kalhyggen av kolossalformat som man omöjligt kunde undvika under första etappen. Bortsett från en rejäl groda (trötthetssymptom?) fram till K8 som kostade minst 10 minuter gick resten av resan utan större missöden. Det kändes som en liten revansch för gårdagen. 

Vid den tredje etappen vid foten av Hundfjället skulle vi (äntligen?) få en försmak av riktig fjällorientering. Efter att mer eller mindre spikat de 8 första kontrollerna var förhoppningen stor om en riktig kanontid. Men då var det dags för nästa nybörjarfel. K9, som var näst sista kontrollen, låg i en liten sänka mitt i slalombacken. Jag hade utan problem navigerat mig fram till en stig som korsade slalombacken cirka 25 m söder om sänkan. Utsikten ner mot dalen i norr var vidunderlig. Och det är nu jag gör en logisk tankegroda och vänder kartan fel. För det måste ju vara så att dalen ligger i söder och toppen på Hundfjället i norr, tvärtom strider ju mot det sunda förnuftet. Alltså springer jag de 25 metrarna fram och tillbaka i fel riktning 4-5 gånger utan att hitta något som påminner om en sänka. Då kommer en engelsktalande kvinna fram och frågar om jag kan visa henne på kartan var vi är. Hennes nästa kontroll låg för övrigt i samma riktning som min. Jag visar på kartan vår position samtidigt som jag pekar ut (åt fel håll) var hennes kontroll bör ligga. Men jag påpekar samtidigt, som tur är, att jag är nybörjare och att hon bör kolla med någon mer. Döm om min förvåning när hon tackar och springer i totalt motsatt riktning mot den jag pekat ut. Först tänkte jag att det kanske berodde på min konstiga engelska dialekt men insåg efter ännu en titt på kartan att den var felvänd. För övrigt var skärmen väl synlig från stigen om jag bara hade bemödat mig att titta åt rätt håll redan från början. Det kändes väldigt onödigt att slarva bort drygt 10 minuter på en sådan sak. 

Vid den fjärde etappen bjöds det på riktig fjällorientering. Dessutom var vädergudarna på sitt allra bästa humör. Vindstilla och plus 25 grader vid starten uppe på kalfjället. Enligt initierade bedömare händer detta på sin höjd ett par dagar varje år. Och nu fick jag verkligen uppleva vådan av att orientera i billiga joggingskor med slät sula. Inga problem med greppet i ljungen uppe på kalfjället. I det hala blåbärs- och lingonriset i backarna ner mot dalen däremot fungerade skorna mer som en snowboard-bräda. Misstaget med val av skor bleknar dock i jämförelse med vad som hände fram till K6. De 5 första kontrollerna uppe på kalfjället hade avverkats mer eller mindre felfritt. K6 låg i den branta lutningen ner mot dalen strax väster om en tydlig stig. Kontrollföremålet symboliserades i kontrollbeskrivningen med ett upp-och-nervänt V. Ett tecken jag aldrig stött på förut. Men eftersom ett V betyder grop, dvs. något som ligger under marknivån, så borde det upp-och-nervända V:et enligt min logik innebära något som ligger ovanför marknivån. Med den bilden framför mig när jag sprang nerför stigen borde kontrollen vara lätt att hitta. Lägg därtill att mellan stigen och kontrollen låg en mycket tydlig punkthöjd. När den dök upp i mitt synfält kollade jag på kartan om det fanns fler punkthöjder längs stigen som skulle kunna komplicera det hela. Nej, det var entydigt. Enligt kartan fanns Inga fler punkthöjder på denna sida stigen. Jag stegade upp på punkthöjden. Det var fri sikt cirka 50 m åt väster där kontrollen borde sitta och enligt kartan skulle avståndet mellan punkthöjden och K6 vara 10-20 m. Men inte såg jag någon skärm. Tillbaka till stigen och en stunds funderande. Det kanske trots allt inte var rätt punkthöjd. Skulle jag fortsätta ner längs stigen eller gå tillbaka uppåt igen? Frågan är inte alldeles lätt att svara på. Den som orienterat upp och ner i de brantaste partierna vid Ramshöjden vet vad jag pratar om. Efter moget övervägande valde jag att ta mig ner för stigen. Men efter cirka 200 m insåg jag att det var ett felaktigt beslut. Med tunga ben började jag den mödosamma klättringen uppåt igen. Fram till punkthöjden och ytterligare några 100 meter upp längs stigen. På vägen upp noterar jag en liten koja till höger om stigen men är osäker på om den är med på kartan. Punkthöjden ser jag dock inte röken av. Det är i sådana lägen man börjar fundera på om man över huvud taget är på rätt stig. En titt på kartan igen och jag ser att om jag är på rätt stig så ska det ligga en stor byggnad ytterligare 100 m upp. Och det gjorde det! Nu var det bara att stega de 280 metrarna tillbaka längs stigen ner till kontrollen. På vägen ner funderade jag än en gång över den mystiska kontrollsymbolen. Det kunde väl inte vara den där kojan jag passerade på vägen upp? Steglängden fram till kojan stämde visserligen inte men det är säkrast att kolla det ändå. Jag går runt den lilla timrade byggnaden men hittar ingen skärm. Eftersom jag bestämt mig att gå grundligt tillväga öppnade jag den lilla dörren och steg flåsande in i det lilla kyffet. Där satt en äldre dam som talade om för mig att detta var en kontrollstation för miniknat. Ridå! Tillbaka till stigen och fortsatt stegning. Efter 280 m står jag, för vilken gång i ordningen, intill samma punkthöjd igen. Något klokare den här gången för nu vet jag att jag står på rätt ställe. Alltså upp på punkthöjden igen och så fortsatte jag ytterligare 10 m. Och då insåg jag vad det upp-och-nervända V:et betydde. Där nere i en djup fåra i marken satt skärmen dold bakom en liten buske. Detta onödigt hattande fram och tillbaka kostade mig 20 minuter. Det är tydligt att även motionärer ska vara pålästa när det gäller kartsymboler. 

Femte och sista etappen var förlagd till Lindvallen. Värmen håller i sig. Trots den tidiga timman visar termometern drygt 20 grader vilket borgade för att dagens långdistans skulle bli ett mandomsprov. När jag vid starten tittar på kartan för första gången är jag säker på att jag tagit fel bana. Första kontrollen, en sänka, låg 1,5 km rätt ut i ingenmansland. Inga naturliga vägval, ingen uppfångare och ingen sista säkra. Efter att ha förvissat mig om att kartan verkligen var märkt H55M beslutade jag att försöka orientera längs strecket. Jag hade bra koll på läget de första 800 metrarna fram till en bäck. Men sedan hände något. Jag fick slagsida åt styrbord och hamnade i ett träskområde som omgav en bäck som gick i väst-östlig riktning över hela kartan. Men var längs bäcken jag befann mig hade jag ingen aning om. Jag kom ifatt en Djerfare som var minst lika vilsen som jag. Där fanns ingen hjälp att få. Nu började ett evigt irrande fram och tillbaka längs bäcken för att om möjligt hitta någon punkt att läsa in sig på. Detta var första gången under 5-dagars som jag var totalt vilsen. Om det hade varit en normal tävling hade jag brutit direkt men nu fanns inga alternativ. Är man dessutom tidigt startande finns inte många att fråga heller. Sent omsider dök Jonas Larsson (Ö5) upp längs bäcken. Han gav mig en fingervisning om positionen. Och följde jag bäcken cirka 100 m borde jag se sänkan på vänster sida. Trots att jag sökte av området under minst en kvart kunde jag inte se en tillstymmelse till sänka. Räddningen blev en äldre man från okänd klubb som tog tid på sig och visade exakt på kartan var jag befann mig. Lustigt nog råkade jag stå precis mitt emot sänkan men trots att jag visste att den fanns där var den inte lätt att urskilja. Och sikten fram till skärmen 50 m upp i sänkan var obefintlig. 40 minuter till första kontrollen är inget man skriver hem om. En riktigt elak kontroll fullt värdig en elitbana! Om den första kontrollen var svår så var de övriga desto enklare trots att orken tröt betänkligt mot slutet. Det är ju kutym att man åtminstone försöker springa över upploppet. Men har man varit ute och harvat i nästan en och en halv timme i tryckande värme finns ingen energi kvar till målspurten. För första gången under 5-dagars hade jag inte ens ork att springa över mållinjen. Det stora målet att ta mig runt alla 5 dagarna med godkänt resultat hade i alla fall förverkligats. 

Jag vill passa på att tacka familjen Jacobsson som skötte en stor del av markservicen i stugan i Lindvallen. Jag vill också tacka min morgonpigge och under O-ringen ständige följeslagare Håkan Karlsson (H40M) som slog följe med mig till motionsstarten tidigt i ottan varje morgon. Köer till start, liftar, dusch och toaletter var något vi bara hörde talas om men aldrig fick uppleva själva. 

Vid pennan i september 2008, Lars Broström

Uppdaterad: 19 DEC 2017 20:00 Skribent: Lars Broström
Epost: This is a mailto link

 

Degerfors OK

bildgalleri

Kamera2

 

 

Degerfors OK´s
Digitala Kartpärm

book

Eventor



  Våra sponsorer:


 

viarrangerar-liten_banner 


 


 


 

 


 

 

 


 

 

 


Postadress:
Degerfors OK - Orientering
Lars Broström, Götvägen 22
69332 Degerfors

Kontakt:
Tel: +58643731
E-post: This is a mailto link

Se all info